Vintersjöfarten mellan Finland och utlandet inleddes 1877, och då enkannerligen från Hangö. Staden var länge Finlands enda vinterhamn tack vare sitt fördelaktiga läge. Hangös betydelse för handelssjöfarten hade man tidigt insett – man byggde till exempel en järnväg till staden längs vilken det gick att åka ända till St Petersburg.

En fyrbåk i trä byggdes på Russarö år 1752 och en fyr år 1838. Stenfyren byggdes 1863. Russarö fyr kallades Hangös öga och den var känd bland annat tack vare Topelius berättelser. Fyren kallades länge Hangö fyr, men den är numera känd som Russarö fyr.

Då fästningsljusen försvann från Gustavsvärn i och med sprängningen ville man ersätta dem med en ensfyr och man antar att en ensfyr byggdes redan på 1860-talet. Den museala fyren som finns vid bredvid HSF intill optimistbryggan är antagligen en likadan fyr som placerades på Gustavsvärn. Det fanns sannolikt en fyr på ön också före det – det var i så fall en fyr som fungerade så att en lykta hissades upp i en mast. Det som stöder antagandet är att man har hittat gamla teckningar med namnet Gustavsvärn som avbildar en sådan fyrkonstruktion.

På 1880-talet började man planera en bemannad fyr för Gustavsvärn. Fyrtornet beställdes från den berömda konstruktören Henry Lepautes byrå i Frankrike. Lepaute har för övrigt konstruerat även Valsörarnas fyr utanför Vasa.

Fyrbyggnaden bestod av ett trähus med två bostäder, ovanpå huset placerades fyrens lysanordning. Fyrbyggnaden blev sannolikt färdig år 1888.